När stämpeln inte betyder allt

Man känner för det mesta igen en tillverkare på stämpeln i botten av föremålet, när det gäller porslin. Men även kända tillverkare lämnar, av en eller annan anledning, bort stämpeln på sina föremål. Då gäller det att ha tränat upp ögat, att ha fått fingertoppskänslan finslipad.

Jag hittade för ett tag sedan en trevlig sockerskål och gräddsnäcka i min lokala Emmaus-butik. Absolut perfekt skick både på massan och på dekoren, absolut ingen nötning på förgyllningen. Men ingen fabriksstämpel, bara inristat RB i botten, samt  vad som ser ut att vara ua med bokstäverna lodrät istället förr vågrät. Kvaliteten på porslinet, modellen på godset samt det fina skicket gjorde mig ändå övertygad om att det kunde vara frågan om Arabia.

Väl hemma började jag googla och snabbt fick jag bekräftat det jag trott, det är Arabia. Jag hittade nämligen på finländska Designmuseets frågetjänst ett liknande par, det enda som skiljer är det tryckta mönstret samt att det finns siffror skrivna i botten, istället för ua, som på mina.

Det de kunde berätta från Designmuseet är att det är Arabias tillverkning och att det inristade RB som finns i botten på godset är modellmärkningen. Tillverkningen har skett någon gång under 1940-1944. Hos nätbutiken Astiataivas har de haft till salu ett par av samma modell, men med annat tryck. Den enda info som finns är att det är designat av Greta Lisa Jäderholm-Snellman och att namnet är "Salli", men jag antar att man här talar om enbart dekoren. Så mycket mer har jag egentligen inte hittat om dessa. Men är stolt över att fingertoppskänslan blir allt bättre. Det lönar sig att vandra runt på loppisar och bläddra bland all världens sidor med bilder.




http://kysymuseolta.fi/designmuseo/#!id=5059
http://www.astiataivas.fi/tuotteet.html?id=48/1861

Dessertskålar från en ikons hand

I mitt skåp så har jag fyra dessert- eller glasskålar som bär mycket likhet med Aino Aalto-dricksglasen som står i vartannat hem i Finland, fyndade i den lokala Emmaus-butiken.

Något sa mig att det inte var det vanliga, billiga glaset, från stora franska eller italienska fabriker. Och mycket riktigt, under foten finns texten "RIIHIMÄEN LASI RIIHIMÄKI FINLAND", pressad i glasmassan. Redan det fick mig att ta beslutet att de skulle flytta hem till mig. Efter diskningen var det dags att bege sig ut på internet och se om jag kunde finna information om dessa. På första försöket dök de då upp, dessertskålar designade av Aino Aalto.

De verkar finnas i två olika storlekar, de jag har är av den lägre modellen och som kallas dessertskål. Perfekta i storlek, något större än dricksglas och fyller en mindre portion av fruktsallad, eller varför inte glass. Glasskålen, som hör till serien, är högre och smalare, vad jag kan tyda av de bilder jag sett. Ännu har jag inte hållit i en i verkligheten, men skulle inte ha något emot att ha några här hemma!
Något namn på serien har jag ännu inte sett, men formgivningen är starkt besläktad med Ainos mest kända glasmodell.

I Finland är namnet Aalto upphöjt till ikonstatus. Framför allt tack vare Alvar Aalto, banbrytande arkitekt och formgivare, med väldigt många järn i elden. Men han var inte enda i familjen och inte ensam i sitt arbete med att forma den finländska, svala stilen när det gäller inredning både till hem och offentliga utrymmen. Hans första hustru Aino Aalto var även hon både arkitekt och formgivare och skapade en av de mest älskade glasserierna i det finländska köket, som nu hittas under namnet "Aino Aalto" i Iittalas kataloger. Ursprungligen designat 1932 och under namnet "bölgeblick" skapade hon vackrare vardagsvara, inspirerat av ringar på vatten och möjligt att stapla i varandra för att spara utrymme i skåpen. Så och med mina skålar, de är stapelbara och relativt stadiga dessutom. Hon var ingen vän konstnär, hon kom att verka som vd för Artek, där hon och Alvar var medgrundare. Dessutom var hon sin mans arbetes största kritiker.

Hofmantorp Nya Glasbruk

Jag älskar att gå på loppisar. Ibland hittar jag alldeles för mycket, och jag väljer att bara gå förbi saker, eller så hittar jag absolut ingenting. Oftast handlar jag något jag redan samlar på eller som jag sökt efter. Sen händer det att något fastnar med mig, som jag inte har en aning om varifrån det är. Så kommer jag hem och försöker söka på det, men hittar inget. Och så kommer den magiska dagen när jag snubblar över en bild av föremålet. Det hände med följande skål:

Denna skål är från svenska Hofmantorp Nya Glasbruk, av modellen Royal och i färgen topas. Serien finns även i ljusblått, lila och svart och tillverkades under 1930-talet, under svenska art decos gyllene era. Skålen är alldeles felfri, inte en spricka, inte en flisa borta. I massan finns några riktigt fina luftbubblor, som så ofta i äldre glas.

Jag är inte helt säker på var jag köpt denna skål, men jag tror det är i Åbo, antagligen på Manhattan-loppisen. Jag tippar på att jag inte betalat mer än 10€ för den, då det är lite av en magisk gräns för mig, när det gäller för mig okända tillverkare. Det ska vara något speciellt för att jag ska betala mer.

Det intressanta är att när jag började planera denna bloggpost, så hade jag liknande föremål, men inget som hör till samma serie. Följande dag råkade jag på detta par, hemma på Åland:

Det som skiljer dessa från den stora skålen är, förutom färgen, att de är graverade med små blommor. Och att fötterna varit med om en hel del, det är flertalet bitar borta både på sockerskålens och gräddsnipans fötter.

Har sökt lite i mina gömmor ifall jag skulle hitta fler delar. Men ännu har jag inte hittat något som skulle höra till samma serie. Däremot har jag föremål som liknar i stil, men som jag inte vet något om (ännu).

Dessa två skålar, 4cm höga och 10cm i diameter vid mynningen, ser jag mest som passliga för fingersalt eller kryddade nötter, på grund av sin storlek. Jag undrar vad de är tänkta för ursprungligen? Både färg och form liknar skålens, men det är en mörkare färg, bara tre fötter samt att formen på fötterna är annorlunda.

Så har jag ju denna svagt rosaskimrande skål på tre fötter. (Även här har en fot fått ta en hel del stryk). När jag köpte den så hade jag inte sett Hovmantorpskålen på ett bra tag, så jag var övertygad om att de var släkt, liksom de två småskålarna. Ett effektivt sätt att utöka sitt samlande...
Denna skål borde också ha en hel del år på nacken, i massan kan man se en hel del luftbubblor, varav en är stor, i klass med en lillfingernagel. Som tur är så finns inga skador kring denna.

Även detta par, en sockerskål och gräddsnipa i rätt tjockt glas, knappt några luftbubblor men lite "rynkiga" i glasmassan. Syns ingen slipning av fotringen, så som det ofta är i äldre pressglasföremål.  Så, känns inte helt från tiden, men passar stilen.

Hofmantorp Nya glasbruk grundades 1905 och lades ner 1968. Men glasbruket var varken det första eller sista på orten, redan 1859 grundades det första. Det sista stängde så sent som 2005. Hovmantorp ingår i det småländska glasriket, även fast det i byn inte längre finns något eget bruk.

Uppdatering 20.9.2016:
Tydligen har Riihimäki under produktnamnet "Lukki" tillverkat en väldigt lik, om inte samma modell, från sent 1930-tal. Diskussion har förts på dels forumet designlasi.com (www.designlasi.com/en/forum/sokerikko-kermakko-5) men även på bloggen Kermakkokimara (kermakkokimara.blogspot.com/2014/01/riihimaen-lasi-nro6653.html?showComment=1474387337258#c7048689138984731789): I Kermakkokimaras bild finns tom det gyllene klistermärket kvar, var man tydligt kan läsa "Riihimäki". Förr var det inget ovanligt att man sålde sina modeller till andra glasbruk. Så frågan är om Hofmantorp var först med modellen, eller om man även här har köpt in modellen för tillverkning.

Uppdatering 20.9.2016/2
I designlasi.fi-forumet påpekas en detalj som skiljer Hofmantorp från Riihimäki och det är det bollformade avslutet på öronen till sockerskål och gräddsnipan. Så, mina är högst antagligen från Riihimäki.